Fan vad jag är på dåligt humör idag. Allt känns så nedrans dåligt, och alla ser så hemska ut och jag vill aldrig med gå ut härifrån. Fan fan fan. Idag är jag inte glad alls.

Vilket är ganska lurigt, eftersom jag ska till Korn imorgon, eftersom jag flyttar om 33 dagar och eftersom jag inte är totalt barskrapad, eftersom jag fick mitt kommunistiska manifest idag och eftersom jag blev bjuden på kaffe idag, två gånger.

Å andra sidan har jag religionsprov imorgon, jag har slackat ihjäl mig i konstuppgifterna, jag har helt tappat orken att gå upp på morgnarna igen, jag är helt utmattad när jag kommer hem ifrån skolan och idag så hände det där som helt enkelt inte skulle hända, som bara Isabell och Helenah vet vad jag syftar till. Fy fan vad arg och deppig jag blev över det, och så mycket det förstörde hela den närmaste framtiden. Åh, hur vågar de? Det gör mig ledsen.

Åååh, helvetes. Det gör mig mycket mer arg än ledsen, men i vilket fall så förstör det mitt humör och jag vill bara gå och supa ihjäl mig för ikväll och för en dag bara skita i allt vad vänner och familj och helvetes jävla pissfittland. Fan fan fan FAN.

Det ska gå bra.

Nu ser jag två missade samtal på mobilen, så dålig jag känner mig. Förlåt karl, när folk inte svarar på mina sms på momangen så springer jag elsewhere, och det var mycket som distraherade. Samvetet gör sig till minnes.

Jag är så jävla trött. På att tvätta mitt i natten bland annat. Och att behöva gå till skolan. Gaygaygaygay.

Principen med att skriva var egentligen inte att berätta om mina blinda visioner för en onekligen annalkande framtid, utan det var att beskriva min helt overkliga tillflykt som jag brukat i ett par dagar nu, som jag fyllebeskrivit i små mått någon gång.

Där jag befinner mig för de timmar jag umgås med den här personen är jag lost in space och blir helt borta i något euforiskt delirium och jag kan ligga och räkna sprickor i taket och han kan säga att det är poetiskt och jag fattar ingenting. Han är nog min motsvarighet, fast något mer inside the box. Lite mer indirekt och lite mer katt runt het gröt. Finns inget riktigt uttryck som kan definiera den här typen av person, förutom att han är en av de mest underbara människorna jag någonsin kommer att minnas.

Så mitt i ett the Cure-flyt så glider vi sakta men säkert in i någon underlig men välbehövlig filmsekvens där mannen äntligen får kvinnan, som under 120 minuter hela tiden inte velat något annat. Nu när vi under fyra, fem års tid alltid återkommit till nya varianter av samma filmsekvens börjar man undra. Är detta en vanesak eller är det ett oifrånkomligt behov vi har? Vad händer ifall vi slutar, och vad händer ifall vi byter ut varandra?

Kommer jag att märka någon skillnad när jag äntligen kommer ifrån this godforsaken place? Mitt jävla Silent Hill. Åh Isabell vi måste spela SH2 snart igen, jag dör redan av shakes!

Egentligen är det väldigt svårt för mig att skriva om just den här relationen, eftersom jag inte kan få något direkt utlopp för det jag känner kring den, eftersom alla som känner honom är alla jag ska hålla mig borta ifrån, för att jag överlever säkrast så.

Hemskt med den här äckliga utfyllnaden av liv faktiskt. Det finns för lite, eller kräver jag för mycket, eller faller illusionerna isär? Kämpigt.

Misstro mig inte när jag säger att jag är glad, för det ni ser här är min fundersamhet.

När jag blir stor vill jag ut på äventyr. Hoppetossa mig bland folk jag aldrig kommer att träffa igen och ta det piano i ett tag. Ett pianoäventyr så att säga.

Tanya har en mindre vision om att bo i ett kollektiv i Danmark. Jag lockas av en sådan idé, fastän det känns väldigt stagnerat och ganska framtidslöst, även om det må vara roligt och upplevelserikt och mindblowing och allt vad det är.

Känns ju helt sjukt att tänka på att det finns en framtid. Det enda som jag tror utmärker mig ifrån mängden här är att jag verkligen vill göra det själv. Fly alltihop själv, och vidga sinnet och se allt med egna ögon. Att träffa folk på vägen till ingenting är godtyckligt dock.

Jag måste dessutom verkligen
verkligen
verkligen
sluta bli bjuden på alkohol mitt i veckorna.

En sjuk form av verklighetsflykt är att missbruka människor.

Förhoppningsvis finner de samma tillfredställelse som jag gör, genom att för några timmar av mitt och sitt liv få totalt fokus på sig, och få vara viktiga för mig. Eftersom alla solsystem och alla och allt cirkulerar kring mig så måste det vara lite trevligt.

Jag önskar fortfarande att jag fått vara utomstående. Någon annan, som lärt känna mig som jag är nu. Få se hur det är.

Full och dum idag. Eskapist.

Något som hade varit riktigt häftigt, det vill jag göra. Något man kan berätta om för folk. Tatuera sig i Tibet eller hitta ett lik i tvättrummet, spionera på en brottsling, ha sex med en kändis. Häftiga grejer.

Något som hade varit riktigt skönt hade varit att ligga på asfalt. Gammal ryckig asfalt och ett mulet, kvavt väder ovanpå. Eller sitta i ett träd och titta ut på omvärlden, gömma sig och drömma sig.

Mer sköna saker. Kedjeröka med ett glas mousserande äckligt vin i handen och en betongfeeling. Kedjeröka med någon som har buskigt skägg och svarta jeans och en 2mm septum, i ett rörigt rum med Pulp Fiction-drama i luften och med Buckethead i högtalarna och någon sjuk form av salongsberusade kärleksförklaringar mellan två alldeles för bra personer.

Jag önskar att jag inte behövt gå därifrån. Jag önskar att jag var kär i honom.

Nu har jag köpt Kommunistiska Manifestet (Marx & Engels utg. 1979) och Om Personlighetens Roll i Arbetslivet (Plechanov). För 17 kronor.

Annars har den här dagen bestått av mest slöhet, och gå upp tidigt på morgonen-het. Väldigt lite hetta dock.